Det är inte lätt när det är svårt...
Väldigt rolig morgon ju ... Varit vaken sedan 4 tiden i morse och somnade nog inte förrän halv 12 - 12.
VEM FAN GÅR UPP SÅ HÄR TIDIGT EN SÖNDAG!?
Det gör lite ont i mitt hjärta också för jag har varit elak mot Matti när han sov och blev så irriterad så jag gick ut och satte mig i soffan. Vi har altså en säng som är typ 2 meter bred, vi har vart ett täcke och vars två kuddar. Jag brukar absolut inte ha svårt varken för att somna eller sova i oväsen men inatt tog nog priset.
Min stora luns till pojkvän MOSAR mig om nätterna. Han envisas att ligga på min sida av sängen allra helst lite ovanpå ett ben eller en arm, eller varför inte mitt huvud? Annars trasslar han in sig i mitt täcke för att han kastat sitt eget på golvet i sömnen och så ligger jag där och fryser, samtidigt tar han gärna och puttar ihop mina kuddar så de blir stenhårda och o-sovbara. Allt detta till en härligt komponerad symfoni av snarkningar, andningsuppehåll, dödsharklingar och spasmer.
Så ligger jag där, lilla stackars mej och försöker kärleksfullt mota bort hans lealösa lemmar (utan resultat såklart för de kommer flygande lika snabbt igen) Jag ryster om honom när han glömmer bort att andas och skakar lite försiktigt på honom när jag vill ha tillbaka mitt täcke. Men funkar det? NEJ! Till slut blir jag skitförbannad och kan inte sova, jag blir arg och petar på honom hårt när han snarkar och tar tiden på hur länge han håller andan.
Och vad händer när jag går ut o lägger mig på soffan? Han slutar snarka och ligger aldeles stilla på sin sida, självklart :)
Frågan är hur jag ska tolka detta neandertalar-beteende. Kryper han så nära för att han i sömnen vill känna att han inte är ensam? Vill han bara ha värme? Har det med revirpinkeri att göra? Eller är det helt enkelt så att han tar ut sina aggresioner i denna massaker-dvala?
Men hur jobbigt det än är och hur förbannad jag än blir, så slutar det alltid med att jag tassar in i sovrummet igen för att det blir så ensamt här ute. Och hur jag än försöker så har jag svårt för att somna utan honom bredvid.
Är det detta som är kärlek? När man vaknar upp blåslagen och jävlig med håret på ända och luktar drakbajs, medans han kvittrande slår upp sina blå och frågar om jag sovit gott ... Vad tror ni jag svarar? Ja såklart...
Uj uj uj..dagens ungdom...
VEM FAN GÅR UPP SÅ HÄR TIDIGT EN SÖNDAG!?
Det gör lite ont i mitt hjärta också för jag har varit elak mot Matti när han sov och blev så irriterad så jag gick ut och satte mig i soffan. Vi har altså en säng som är typ 2 meter bred, vi har vart ett täcke och vars två kuddar. Jag brukar absolut inte ha svårt varken för att somna eller sova i oväsen men inatt tog nog priset.
Min stora luns till pojkvän MOSAR mig om nätterna. Han envisas att ligga på min sida av sängen allra helst lite ovanpå ett ben eller en arm, eller varför inte mitt huvud? Annars trasslar han in sig i mitt täcke för att han kastat sitt eget på golvet i sömnen och så ligger jag där och fryser, samtidigt tar han gärna och puttar ihop mina kuddar så de blir stenhårda och o-sovbara. Allt detta till en härligt komponerad symfoni av snarkningar, andningsuppehåll, dödsharklingar och spasmer.
Så ligger jag där, lilla stackars mej och försöker kärleksfullt mota bort hans lealösa lemmar (utan resultat såklart för de kommer flygande lika snabbt igen) Jag ryster om honom när han glömmer bort att andas och skakar lite försiktigt på honom när jag vill ha tillbaka mitt täcke. Men funkar det? NEJ! Till slut blir jag skitförbannad och kan inte sova, jag blir arg och petar på honom hårt när han snarkar och tar tiden på hur länge han håller andan.
Och vad händer när jag går ut o lägger mig på soffan? Han slutar snarka och ligger aldeles stilla på sin sida, självklart :)
Frågan är hur jag ska tolka detta neandertalar-beteende. Kryper han så nära för att han i sömnen vill känna att han inte är ensam? Vill han bara ha värme? Har det med revirpinkeri att göra? Eller är det helt enkelt så att han tar ut sina aggresioner i denna massaker-dvala?
Men hur jobbigt det än är och hur förbannad jag än blir, så slutar det alltid med att jag tassar in i sovrummet igen för att det blir så ensamt här ute. Och hur jag än försöker så har jag svårt för att somna utan honom bredvid.
Är det detta som är kärlek? När man vaknar upp blåslagen och jävlig med håret på ända och luktar drakbajs, medans han kvittrande slår upp sina blå och frågar om jag sovit gott ... Vad tror ni jag svarar? Ja såklart...
Uj uj uj..dagens ungdom...
Kommentarer
Trackback
