cherrymoan

Åh vad det är skönt att skriva av sig ibland! Kräka lite galla över folk och fä och få det ur sig.

Men nu har jag kommit på att jag behöver slappna av. Jag behöver få göra något aldeles själv, utan krav och utan någon annan. Jag behöver en något för mig själv känner jag. På så sätt är det helt underbart att sticka ner och simma. Då  har jag en stund för mig själv att tänka och älta alla mina konstiga funderingar. Men det är ändå inte mitt på något vis.

Jag är inte längre bäst på något, inget jag kan vara stolt över och stoltsera med iaf. Inte utan att bli kritiserad och inte bli tagen på allvar. Precis som att inget jag gör är seriöst nog. Och vem står på min sida? Ingen igen...

Det tar på krafterna att kämpa i motvind. När man dessutom står där och kämpar som en idiot aldeles själv, så känns det många gånger hopplöst. När man inte har någon vid sin sida som stöttar och puttar på när vinden blåser allt för hårt.

Usch nej, nu ska vi inte deppa ner oss totalt! Jag hör mammas röst eka i huvudet "Det löser sig alltid!"

Hur som så ska jag imorgon besöka tandpregaren, och jag hatar det! Jag har tandläkarskräck och tycker inte om när folk ska rota omkring i truten på mig! Pi katten!

Jag har fått iväg mina bö*iga papper till AF oxå så vi får väl se hur det blir med pengarna. Håll tummarna för mej!